Om Flavio var en låt i stället för en störtläcker sidenprodukt, skulle han kunna vara komponerad av Ennio Morricone – uttrycksfull och aningen dammig, och skivfodralet (ja, jag som skriver är född på 70-talet) skulle vara patinerat. Han skulle inte vara den där monsterhitten som dominerar dansgolven, snarare dden där låten som ingen kan undvika att tralla med i. Orange på gränsen till aprikos med ett småsuddigt paisleymönster är en kombo hämtad rakt ifrån slipshimlen. Sbalorditivo!
